fredag 27 april 2007

Dagens skägg!

Skägg långt ner på bröstet, smutsigt, skitigt, ovårdat hår och tänder som sällan borstats. Solen sken in genom fönstret och skvallrade om skitiga golv och råttspillning och på spisen stod en gryta med fastbränd mat. Hans syn var inte vad den en gång varit, hans ögon var grå och vattniga. Lukten kunde varken härledas till grytan skägget håret eller toaletten, vars dörr stod öppen, inte heller till råttans bajs eller kattens urin. Lukten bodde i hela huset, lukten hade flyttat in, en hyresgäst som inte betalade för sig utan bara parasiterade på dess värd. Kaffe kokades på spisen, vatten hämtades i ett spann i ett av rummen på nedervåningen, kakan skulle jag tids nog baka sa han, bara jag blev lite varm i kläderna. Vattnet i spannet hade en yta, katten drack därur, liksom mannen, men inte samtidigt. Mannen tycktes inte sakna något, hans behov var lätta att tillgodose, en kaka och lite kaffe, samtal med en okänd kvinna och värmen från en katt om natten.

Mitt jobb var enkelt, helt klart saknades utmaningar. Den enda utmaningen bestod i att låta bli att andas. Att andas gjorde ont i näsan och ibland i lungorna. Mitt jobb var inte att hålla rent, mannen tycktes förolämpad när jag gjorde små försök. Att leta efter en dammsugare var lönlöst, nästan ett skämt om man såg hans himlande ansiktsuttryck när jag till slut gav upp och frågade efter den. En vad sa du? En kvast fanns att tillgå, en piassavakvast med slitna och ojämna borst. Kvasten tycktes roa katten som dansade med mig längs hallen, lillhallen och upp för trappan.

Mannen var lycklig en gång berättade han med ryggen mot mig stående på farstun, så lycklig man nu kan vara. Lycka är lycka sa jag och blev nyfiken på den kvinna som en gång födde hans barn, matade hans barn, älskade hans barn och till slut begravde hans barn. Lyckan var inte kortvarig, men han måste ibland blunda länge får att komma ihåg hur den faktiskt kändes. Han saknar inte lyckan, den hade sin tid, sen fanns den inte mer. Kvinnan var kanske lycklig, han visste inte, han hade aldrig kommit sig för att fråga. Om man är lycklig behöver man väl inte prata om det sa mannen. Om man är olycklig är det kanske bäst att vara tyst.

Jag läste högt ur böcker jag tagit med. Oftast lyssnade mannen tyst och såg tankfull ut. Men ibland såg han ointresserad ut och då slutade jag att läsa och väntade tills han bad att få höra mer om Ralph. Flugornas herre var en favorit, Nasse fick honom att le, tror jag, hans skägg gjorde det svårt att avgöra. Skägget skymde leendet, men den sortens leenden kan ofta avslöjas genom att lyssna. Böckernas värld var ny för honom, men han var för den skull inte obegåvad, tvärtom, bara ointresserad av saker han inte kunde ta på.

Inga kommentarer: