Dagens R.I.P

När gamla människor dör är det inte lika sorgligt som när unga lämnar jordelivet. Det är ju självklart. De har liksom gjort sitt, de är färdiga här på jorden och lämnar plats för nya förmågor. När min egen morfar gick bort för ett par år sedan rämnade verkligheten en kort stund och jag kände mig ihålig och overklig. Efter ett tag förstod jag dock att det var mormor som upptog mina tankar... det var henne jag kände sorg för. Hon hade ju förlorat sin livskamrat, sin bästa vän, sin älskade, sin sambo och sin trygghet. Visst, de hade inte alltid haft det så bra, morfar Kalle var ju minst sagt lite egen. Men tillsammans stannade de dock livet ut, de höll ihop tills det var dags för Kalle att gå vidare. Sista tiden var han sjuk och förvirrad, Brita var tvungen att se på medan Kalle sakta gled ifrån henne. Efteråt var allt en dimma. Mormor var ledsen och svag. Vi kom på att hon övermedicinerade, hon blev en liten gammal nerdrogad gumma. Medicinerna låstes så klart in och kontrolleras av kunnig hemtjänstpersonal. Tillbaka var min lilla Brita. Ganska pigg, som vanligt mycket rolig och lika slängd i käften.

Paul Newman dog i går. Det är sorgligt, jag fällde en tår. Han var tidernas vackraste man. På fler än ett sätt.