Pinan, så hette världens kanske häftigaste hund. I alla fall rent utseendemässigt. Hon hade extremt stora öron som stod rätt upp i luften. Pälsen var liksom fläckig, eller plättig som en gammal dam en gång uttryckte det. Jonte, mitt ex, tog hand om henne eftersom hon inte hade det bra i sitt första hem. Man skulle kunna säga att han kidnappade henne. Hemma hade han redan yrvädret Braxen, som välkomnade en syster med öppna tassar.
Pinan var allt annat än en pina. Hon var varm, omtänksam och kul. En ängel helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar