Anna och jag var på bio i går igen. Vi såg Mr. Nice och tyckte mycket om den. Jag tror att jag kan vänja mig vid det, att gå på bio en kväll i veckan alltså. Innan Ture kom var jag på bio i alla fall ett par gånger i månaden, ibland varje vecka. Ofta med Anna, ofta med Sefors och ibland med båda samtidigt.
Före filmen gick vi och käkade lite. När vi satt där fick jag en sån galen overklighetskänsla i kroppen. Varje gång jag är utan Ture känner jag mig halv och konstig, känner det liksom i hela mig. I går var den känslan så stark att den gick att ta på. När vi satt där kände jag hur overkligt det är att jag har en Ture nu. Att han är min (och sin pappas så klart) och att han är det finaste och mest självklara som finns. Det svindlade som när man åker i den brantaste backen i berg- och dalbanan, kittlade i magen och jag höll nästan på att svimma, fastän att jag satt ner.
1 kommentar:
o vad vi längtar efter er, kramar från Timmernabben
Skicka en kommentar