Jättemörk på färj(g)an till Tallin 2009
När Sefors och jag sågs på stan förra veckan mötte vi upp utanför Åhléns, som vanligt. Han kom dit först och han stod och höll utkik efter mig vid rulltrapporna. När jag kommit upp berättade han att det alltid var så konstigt eftersom han stod där och väntade på att en blond person skulle dyka upp. När vi lärde känna varande för mer än tio år sedan var jag ju blond och tydligen är det fortfarande så kan tänker på mig. Konstigt det där. Först var jag mig-själv-färgad i 14 år, sedan var jag blonderad i 17 år och sedan var jag jättemörk i flera år innan jag nu till slut landade i min egna färg igen. Jag vet inte vad jag ville ha sagt med det. Slut på meddelandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar